I lördags besökte jag för första gången den stora slöjd- och hantverksmarknaden Mardilaat i Tallinn. En sån där riktigt kvalitetsmarknad jag bara drömt om att få besöka. Nu blev det äntligen av tillsammans med Johanne, min bättre poddhalva.
Till skillnad mot den berömda julmarknaden i gamla stan ligger den här marknaden i den stora sporthallen Saku Suurhall en bra bit utanför centrum. Det går att åka buss hit, men varför inte både snabbt och billigt (15 Euro) med en taxi direkt från hamnen? Som ni ser behöver jag inte trängas bland några ringlande köer utanför hallen. Allt var lugnt och stillsamt när vi kom fram vid 11.00-tiden.
Marknaden pågår från torsdag till lördag och fredagen är den stora dagen när mycket kul händer. Kända slöjdare och hantverkare är på plats, workshops, extra spännande uppträdanden på scen med mera. I år spelade t.ex. punkbandet TUHKWIZZA sist på fredagkvällen. Detta lägger vi på minnet till ett annat år!
Väl inne i den stora hallen förstod vi vidden av det hela. Den stora mittplanen + gångarna runt första läktaren var fullproppade med försäljare och marknadsstånd. Vi stod och tittade ut över hur mycket böcker, stickat, broderat, vävt, trä, mat, smide och keramik som helst. Här fanns också mycket traditionell och hantverksmässigt framställd mat; bröd, korv, öl, vin, inlagda grönsaker.
Det var bara att dyka ned i allt det fina. När vi gick runt kändes det bra att det inte var större, för det var så mycket att stanna och titta närmare på hela tiden. Vi fastnade mest bland det textila men oj! så mycket högkvalitativt hantverk på en och samma plats. Det tog ett par timmar att gå runt. Inklusive vätskepaus på läktarplats.
Hedersgäster på marknaden, som hölls för 22:a året, var regionen Seto från Estlands sydöstra hörn. Jag har faktiskt varit där när jag reste runt som deltagare på en amerikansk långresa runt det textila Estland för några år sedan. Oförglömligt såklart. Damerna från Seto uppträdde på stora scenen i sina dräkter med de extraordinära silverbucklorna. Det var sång, musik och ståhej mest hela tiden - vilket också var lite stressande när man hade fullt upp med att närstudera alla sticktekniker som man beundrar och älskar.
De här fingervantarna är väl hur fantastiska som helst? Kolla bara den turkosblå "linjen" strax nedanför fingrarna! Varför jag inte köpte dem är en gåta. En mysterium!
Här ses samma mönsterteknik på sockor istället. Tekniken kallas roosimine och är ett sätt att lägga garnet runt maskorna samtidigt som man stickar så det ser "broderat ut". Här tyckte jag det var roligt med den egna turkosa varianten i spetsstickat bredvid de riktigt traditionella, vita finsockorna!
Allra mest vantar fanns det hos Külli Jacobson, också från Seto, som driver företaget Nordic Knitters. Hennes affärsidé är att sälja färdigstickade, traditionella vantar. Många av dem i nya, häftiga färgkombinationer. Det är många blom- och rosmönster, gissningsvis något speciellt från regionen. Hon stickar inte alla vantarna själv utan samarbetar med många skickliga stickerskor. Så fantastiskt vackert! Vilken mångfald!
Hos förlaget Saara fanns den nya boken Estonian Knitting 2 : Socks and Stockings äntligen översatt till engelska. En riktig praktbok som väger tungt. Vi valde att beställa den när vi kom hem istället för att släpa omkring på denna tvåkilosbjässe.
Bland alla utställarna träffade vi också Riina Tomberg, en av de mer namnkunniga sticklärare jag haft förmånen att få gå kurser för i Estland. Vi pratade så mycket om Craft Camp 2019, att jag helt glömde bort att fota hennes härliga koftor. Kurserna på nästa års Craft Camp kommer att tillkännages 1 december och nytt är att de flesta kommer att hållas i staden Viljandi. Som deltagare bor man då på hotell istället för i studentkorridor - en annars minnesvärd inkvartering. Jag är såklart sugen på att försöka vara med nästa år. Om tid finnes.
För vi hade ju tänkt åka till Mardilaat tillsammans med en hel grupp stickare och poddlyssnare. Med workshops på båten, mat och mys och massa stickning. I år räckte dock inte tid och ork till. Från fullbokad sommar blev det plötsligt ännu mer på alla håll och kanter. Mina armar och händer pajade. Johanne gjorde tidningen Stickat och sånt alldeles själv. Fullt upp och full fart för oss båda. Men nu, när vi själva besökt marknaden, vet vi mer om hur det faktiskt är och hur vi eventuellt skulle kunna lägga upp en resa dit nästa november. Vi får helt enkelt se hur det ser ut med tid och engagemang om ett år.
Väl tillbaka i gamla stan sent på eftermiddagen tog vi en snabb fika och begav oss ned till hamnen igen. När vi passerade blomsterförsäljarna precis utanför ringmuren spontanköpte jag en liten bukett med rosor och lingonris, så himla fint! Den står här nu på bordet bredvid mig och jag hoppas rosorna klarar sig ytterligare några dagar.
