I april 2013 fick jag lite feeling en kväll när jag var på Nordiska museets stickcafé. Helt impulsivt började jag sticka en vante med i-snodduppläggning och ett stjärnmönster i estnisk stil. Det hade ju varit gott och väl om jag hade fortsatt med detta på egen hand. Meen... Istället fick jag för mig att detta skulle bli ett vantmönster som skulle spridas ut i stickrymden. Varför i hela friden då, kan man sucka så här i efterhand.
Efter mitt hysteriska upprop var det många vänliga stickare som hörde av sig och ville hjälpa till och teststicka min halvfärdiga vantbeskrivning. Jag var helt överväldigad av responsen. Fantastiskt att så många ville vara med och hjälpa till med det här vantmönstret!
Nästan direkt kom en lavin av feed-back vad gällde masktätheten. Ingen annan lyckades nämligen sticka lika hårt som jag med Kampes-garn och stickor 2,5 mm. Min stickfasthet, som jag utgått från när jag räknade och ritade diagrammet, verkade vara en Starmoresk ouppnåelig hittepå-siffra.
Jag fick så många kloka synpunkter och tips kring den här beskrivningen från generösa och engagerade stickare. Men istället för hjälp blev de stjälp för att jag inte kunde ta hand om dem alla på ett bra sätt. Jag kände mig så ynklig och dum! Till sist gömde jag bara undan mejlen och utkastet till vantmönstret. Det hade blivit för mycket att reda ut. Därför vissnade och dog detta impulsiva tilltag ganska omgående.
Men hela den här historien har gjort att jag mått riktigt kasst! Ganska länge dessutom. När jag tänkt på alla som så hjälpsamt stickade och funderade och formulerade och gjorde världens jobb - och så blev det inte nåt!! - har jag nästan skämts ögonen ur mig. Jag tror inte ens jag tackade ordentligt där i min ynklighet. Så bättre sent än aldrig: Tusen, tusen tack alla! Och miljoners förlåt!
Självklart har jag hela tiden haft ambitionen att ”ta tag i det här” och slutföra projektet. Räkna och sticka om hela vanten, rita nytt diagram, beskriva tummen… Men så fort jag skymtat filmappen på datorn har jag fått en klump i magen och raskt klickat förbi den. Så för att nu få ett slut på denna vånda och ångest har jag bestämt mig för att det inte blir något mer jobb med det här jädrans vantmönstret. Det bidde ingen tumme! Eller någon omräkning eller omritning. Så! Nu är det sagt.
Men uppläggningen med i-snodd är ju ändå lite kul att göra... Det estniska mönstret är faktiskt både fint och kul att sticka... Den där extra maskan mellan topphoptagningen var en inte helt dum idé... Hmm, tänk om nån ändå kan ha lite nytta av beskrivningen även om den inte är, eller kommer att bli, klar? Denna nån kanske kan plocka en bit eller två av den och använda till en egen vante? Så tänkte jag igår. Och satte mig prompt vid datorn och sammanfogade raskt diagram och text så långt det var kommet. Så om någon till äventyrs vill ta en titt finns det halvfärdiga mönstret här. Men världens braskigaste brasklapp om att räkna om maskantal etc & mm skickas alltså med.
Nu tänker jag släppa det här och försöka känna lite inre frid.
Till sist: kolla in Astrids vantar! En av de tappra teststickarna var Astrid. Hon räknade resolut om mönstret till färre maskor runt om och stickade sen de här supersnygga vantarna.
Men alltså - oj! Jag vill säga flera saker här :-)
1)Snacka om att jag lätt kan känna igen mig och förstå din känsla.
2) Snacka om att det är lätt att säga till någon annan, och verkligen mena det, att hen tänker helt galet när hen tar på sig en massa skuld och mår dåligt.
3)Snacka om att det är svårt att inse att "alla andra" nog skulle säga något liknande, och verkligen mena det, till mig om det hade funnits ett liknande fall.
Jag brukar tänka att jag inte ska "ringa och störa" mina bekanta bara för att jag råkar vara på besök i deras stad t ex. Men när jag sedan tänker på hur jag skulle ha reagerat om mina bekanta hade varit i min stad utan att ens höra av sig till mig så inser jag ju att jag "nog" tänker fel. Inte exakt samma sak som ditt vantmönsterexempel, men jag tror du kan använda samma resonemang.
Jag har f ö redan laddat hem mönstret. Tack för det!
Posted by: Silvertrollet | 01 december 2014 at 18:43
Så skönt att du har avlastat denna skuld(vante). Varför strävar vi efter perfektion? Vi är bäst, med våra fel. Det blir ingen vante gjord av mig. Heja Astrid.
Posted by: Elisabeth Eklund | 01 december 2014 at 20:17
Det blev ett par halvvantar. Lättstickat mönster även om du inte blev klar med en beskrivning.
Posted by: EvaL8 | 01 december 2014 at 21:03
Men det är ju ett jättefint mönster och jättefin vante! Jag ska sticka klart mina, hårt ;) det finns alltid någon hand som den passar! Och så håller jag med föregående skribent om det där med skuld osv. Du är skitbra!
Posted by: Liisa | 01 december 2014 at 21:10
Kära Helene! Du behöver inte alls tänka och känna så. Jag var en av provstickarna av din vante, och det var en fröjd att få vara det! Jag var ju nybörjare på vantstickning och hade aldrig stickat ett par vantar förut, kändes som jag hade tusen frågor - speciellt kring minskningarna vid fingertopparna. Du svarade snabbt och pedagogiskt. Jag lärde mig så otroligt mycket på din provstickning och du gav mig inspiration till att sticka fler vantar och även prova att göra vantar med egen design! Så jag tycker du ska sträcka på dig och känna dig stolt över ditt försök! Det gav mig så otroligt mycket! Skickar med en länk till mitt färdiga exemplar av ditt mönster: http://mamsmumsomys.blogspot.se/2013/04/provstickning.html
Allt gott! Kram Marremorr
Posted by: marremorr | 02 december 2014 at 07:26
Tack snällisar! *snörvel*
Posted by: Helene | 02 december 2014 at 09:19
Och, ytterligare en sak! Om man är en något rutinerad vantstickare kan man lätt anpassa mönstret efter sin hand, sitt garn, sina stickor och sitt handlag! <3
Posted by: Liisa | 02 december 2014 at 09:39
Ett mönster för tvåändstickning? för om jag stickar tumvantar i tvåändstickning med Kampes tvåtrådiga och st 2,5 så är det kanon med 72 maskor!
Posted by: Jenny | 02 december 2014 at 18:29
Oh så glad jag blev då jag halkade in på din Blog. Och ännu gladare när jag fick se dina fina vantar. För mig ser dom perfekta ut. Den storlek du har till man och precis så minska ner till dam och ännu mindre till barn. Jag vill verkligen sticka dina vantar. Vilket namn har du på dem? Jag är spänd. Stickar dem i magic loop teknik och inga problem att få en som inte blir stickad. Stickar du Magic loop teknik? Vad du kan vara stolt och glad för dina fina inlägg och den fina respons du får.
Pax Gerd
Posted by: Gerd Persson | 03 december 2014 at 08:58
Känn ingen skuld! Jag lärde mig mycket av att provsticka, t. ex. uppläggningen, som jag har använd mig av flera gånger sen. Och lilla piffiga kontrast-kanten är en snygg detalj.
Förresten har jag lyckats med att slarva bort mina vantar på en parkering, hoppas att den som fann dom använder dom och tycker om dom.
- snart dags att sticka ett par till!
Posted by: Astrid Mortensen | 03 december 2014 at 09:12
Måste göra nytt inlägg; att vränga ut och in för att tråden inte skall dra sig. Helt nytt för mig och ger mig nytt mod att prova med två färger! Oh så bra du är! Gjorde rean mönstret på en mössa som jag håller på med. Den åker till England i nästa vecka. Går det att lägga en bild här?
Pax Gerd
Posted by: Gerd Persson | 03 december 2014 at 09:39
Jag var inte en av provstickerskorna, men jag förstår våndan och känslan....men aschdå vad gör det där om 100 år....helt oväsentligt tänk så.
men jag har haft så himla roligt av ditt förlåta inlägg....måste säga att du är himla rolig och bra på att formulera dig...det vill jag tacka dig för!
och om det är kampes 2 tr med 72 maskor så håller jag med en av ovanstående - tvåändsstickning passar mig då!
Posted by: Pysselfarmor | 03 december 2014 at 23:46