Tack vare vänliga stickkamrater som ställde upp på en kväll med traumastickning ("gör upp med det förflutna, du kan!, du vill!") har jag nu två prima nystan krulligt garn istället för tätt åtsittande ärmar på den tilltänkta Mitered Cardigan.
På denna stickakut kunde också teamet snabbt konstatera att jag stickat ärmarna med minst ett nummer tunnare stickor än fram- och bakstyckena. Det var helt uppenbart. Syntes lång väg.
När jag slutat känna mig dum SKA jag plocka upp maskor från koftan och sticka ärmarna nedåt.
Åh. Jag har också några trauman jag skulle behöva ta tag i. Ett med ett par alldeles för vida ärmar... och numera en för trång kropp...
Posted by: stickeri | 15 december 2009 at 22:00
Underbara vänner du har! Huga för traumastickning, men det känns väl bra efteråt ungefär som tandläakren
Posted by: Queen Mudd | 15 december 2009 at 22:12
Behöver också sådant tror jag:-)
Posted by: Agneta | 15 december 2009 at 22:57
Låter som väldigt bra och matnyttiga kompisar! Lycka till med ärmarna, det kommer alla gånger att bli helt perfekt!
Ha det så jättegott!
Posted by: LenaL | 15 december 2009 at 23:01
Vilket underbart tema på en träff på stickcafeét - alla har vi våra monster i stickkorgar och -påsar.
Tack!
Liisa
Posted by: Liisa | 16 december 2009 at 11:20
Inte behöver du känna dig dum......Även solen har sina fläckar!
Bra idé med stickakuten...
Eva i Lund
Posted by: Eva | 16 december 2009 at 21:00