Eftersom vi flög ner till Tyskland med bara varsitt pytte-handbagage hade jag ingen stickning med mig på utresan. Köpte därför stickor och ett häfte med sockbeskrivningar för att raskt kunna påbörja något med ett av mina rea-nystan.
Valet föll på ett par sockor i lantlig stil med massor av vridna maskor. Jag gillar dem jättemycket!
Förra helgens städinsats bland garner och pågående projekt innebar givetvis en del återseenden. Med blandade känslor. Se bara.
Här hade jag tydligen tänkt mig Gemma från en Rowantidning. Frågan är bara Varför? Och varför Mandarin Petit ihop med Calmer?
Min Rowan-karriär verkar ännu inte ha tagit någon fart. Mig veterligen har jag bara avslutat en (1 st) kofta ur en av dessa mags. Den blev dessutom stulen för något år sedan.
Denna tingest är dock lättare att förstå sig på; Icequeen från Knittys senaste vinternr. Pärlor och spetsstickning går jag ju på varje gång. Den underbara färgen på Kidsilk Hazen likaså. Men allt på en gång blev lite för jobbig stickning!
Dessutom har jag under vintern sett en färdigstickad IRL. Jag hoppade inte jämfota.
Jag har en halv ärm kvar på min svartvita tolkning av denna ryskmönstrade tröja.
En halv ärm!
Varför stickar jag inte klar den? Jag kanske ÄR galen på riktigt.
Lättare igen. Detta är Secret of the Stole nr 2, ännu en s.k. mysteriestickning man får mönstret tilldelat sig bit för bit. Eftersom jag halkade efter redan vid ledtråd 3 kunde jag istället se hur allehanda sjalar istället växte fram hos mer ambitiösa stickande. Konstaterar att jag inte tycker om mönstret. Kanske slänger jag ut den genom fönstret.
Sockor; mitt eget skrälliga mönster i en stillsammare tolkning och de älskansvärda Bayerische Socks. Ingen av dem har tydligen platsat som pendlarstickning och därför har de kommit av sig. Det är klart att jag ska sticka klart dem. Nångång sådär. Ungefär.
Mosstickning med tretrådig lopi. Jag älskar mosstickning med tretrådig lopi. Men ullen verkar ha tagit slut och jag har uppenbarligen inte makat mig iväg till Halla för påfyllning. Hur dum får man egentligen bli? Jag vill ju sticka klart den här koftan så mycket att det gör ont i hjärtat!
Hemkommen från en knapp vecka i metropolen Linköping (ja! det var jag som tröck näsan mot fönstret till Garnverket på onsdagskvällen och glodde så längtansfullt in till alla stickande i butiken) blev jag idag varse om att Stickameras sockklubb valt ett av mina mönster till sin februari-stickning; Sockor med falska flätor. Jag är så himla jättestolt och himla himla jättejätteglad!
Det finns en länk till beskrivningen via mitt fotoalbum här på bloggen också - kolla i listan över Egna beskrivningar i spalten här till vänster.
Detta var jag verkligen inte beredd på! Jag som inte skulle börja på något nytt förrän åtminstone två pågående stickningar avslutats. Men här stickas det nu istället hej glatt på något fullkomligt otippat; knästrumpor i Peer Gynt enligt beskrivning i ett Sandnes-häfte.
Verkligen inte min typ av garn. Eller smak för smarta trix med rundstickor. Men magic loop-tekniken ämnade sig faktiskt bättre än jag kunnat tro till projektet.
Det här är roligt. Och det kan sluta hur som helst.
Årets första nya stickprojekt är Bayerische socks av den smärtsamt begåvade Eunny. Jag är mycket svag för effekten som vridna rätmaskor åstadkommer och här får jag då verkligen mitt lystmäte. Resår, felstickning några varv, upprepning och sedan de första 16 varven = sex timmar blankt av totalt bortglömd tid och rum.
Jag är verkligen en sopa när det gäller att säga tack - men nu vill jag faktiskt försöka (högtidligt):
Tack alla fantastiska stickvänner för er omtänksamhet och vänlighet under det gångna röriga året; glada skratt på Trassel, fådda fina garner, vänliga kommentarer på bloggen och ömsom gulliga, roliga och peppande mejl och sms som nästan dagligen förgyllt tillvaron. Tusen och åter tusen tack till er allesammans!
Nu snöar det, något som jag verkligen längtat efter, och kanske KM hänger med på årets första promenad. Annars hänger nog Bayerische gärna med, vi kommer nog att umgås både länge och väl in i detta nya år.
Ett långdraget projekt är äntligen lagt till handlingarna; tunna sockor av Regia med korta skaft (jo, det är faktiskt 2 st som är klara - inget fubb här inte!). Och dom är till alldeles bara mig själv (sic!) så jag slipper frysa om fossingarna där jag plägar ligga draperad på divanen.
Jag gillar verkligen den här mönsterstickningen och att sticka på korta, trevliga strumpstickor. Inga fel på det alls. Men det kom så mycket annat emellan mig och den trivsamma sockstickningen här under hösten att det tog ovanligt lång tid mellan socka 1 och 2. Lite SSS-varning där, faktiskt.
Igår var jag på en äkta upptaktsträff i Avigmaskans regi. Med största säkerhet kommer mer info om den numera pågående parallellstickningen på bloggen så jag ska verkligen inte sabba genom att blabba i förskott.
MEN sedan igår kväll har jag stickat runt, runt, runt på 9 maskor i nästan 2 meter. Och inte är det färdigt än på långa vägar. Detta är också alldeles sant.
Åter i jobb innebär att åter tillbringa en del av dagarna på t-banan för att pendla sticka.
För att muntra upp sig så gott det nu går kan man då gå lös med sitt nya tyska sockgarn. Här är det Regia (fg 616) som så snällt låter sig stickas upp i Lydia-mönstret (Stickas medlemsblad). Och det blir så bra, så bra. Jag tror jag har hittat mitt absoluta sockfavvomönster!
Mer tveksam är jag då till vad mitt garnval gör (eller förstör?) med mönstret till mysteriestolan. Börjar bli mer övertygad om att jag får ångra att jag gick åt det tunna och fjösiga hållet.
Mina hopstickningar + omslag vid kanten "tvärsöver" såg faktiskt ut som ett svårt sargat fisknät. När jag tittar på hur övriga delar ser ut på den här stolan misstänker jag att det inte alls är meningen.
Har därför försökt att göra en egen kantvariant och därmed försöka rädda showen. Men jag tycker det ser rätt taffligt ut. Hur ska detta sluta?
Det går trögt med igångkommandet av tvåfärgsstickningen. Minst sagt. Saknar både inspiration och garn. Av flera olika anledningar är det fortfarande lite dämpat här på redaktionen.
Vad kan väl då vara bättre än att försöka pigga upp sig med ännu en tåupp-socka?
Med en nyfrälsts fullkomliga frenesi gnirkar jag hej glatt på i egna påhitt med den eminenta beskrivningen till Lydia som stöd.
Restgarnet är Opal och stickorna 2,5 mm. Givetvis. Alltför djärv vågar jag ju inte vara.
Ja, och så blev det visst lite lopi över från kjolen också.
Har en gång tidigare överlevt ett smärre tovningsexperiment medelst tvättmaskin. Det ömkliga resultatet står fortfarande utställt i ett hörn i vardagsrummet. En ständig källa till munterhet för alla och envar.
Om dagen då jag känner mig Redo (någonsin) kommer så kanske jag gör ett nytt försök med detta klatschiga förstadium till någon sorts bag. Bara för att kolla läget liksom. Men det brådskar ju inte. När det gäller flyttbar förvaring så finns det bara VÄSKAN för mig just nu. Vill ha, vill ha...
Mitt andra par Hedera blev klara idag.
Stickade i beskrivningens anvisade garn; Rowan 4-ply Soft. Inköpt i Britts Butik. Den kritvita färgen heter Nippy.
Sockstickning! När den är som bäst, när det man gör blir bra... hur bra som helst!
Missa absolut inte Lydia i nästa nummer av Stickas medlemsblad.
Uppdatering 2 april: Medlemsbladet är ute nu!
|
|
|
|
