En till stickblogg

Våldsam blockning

Å så här såg det ut när jag hade graftat ihop halsduken... Nä, ja bara skoja!

Detta är förberedelsen till den mycket speciella blockningsmetoden som beskrivningen tipsade om. När halsduken graftats ihop till en hel längd skulle den vikas dubbel och långsidorna sys ihop. Resultatet blir en sorts tub. Ner i tvättbaljan en stund. Efter detta ska den genomfuktade tuben träs upp på en kraftig kartong, sträckas litegrann på längden och slutligen nästas ihop vid kortsidorna. Hela rasket kunde sedan lutas mot en vägg för att torka i sakta mak.

Hittade jag då en kraftig kartong med lämpliga mått? Nä. Kunde jag vänta tills jag hade gjort det? Nä.

Det är den enda förklaringen till varför ni här ser tuben uppträdd på ett inplastat (och spånplatte-tungt) hyllplan av någotsånär lämplig bredd. Men längden var ju åt helskotta så jag kunde ju glömma det där med snygg kortsideförsegling. Det är den enda förklaringen till varför tuben har långa jumperstickor inträdda i nederkanterna på var sida om hyllan och dessutom befinner sig upphängd mellan två stolar. För att försöka motverka den värsta hängmatteformen syns här också nåt obeskrivbart som inbegriper bomullsgarn och en rundstav från en slaktad galge. Konklusion: Don't try this at home!

Men det gick ganska bra trots mitt idiotiska tilltag. Givetvis är mina nederkanter "lite lätt" missformade av de där jumperstickorna. Men jag är vid gott mod och ska prova lite seriös omblockning, slätt på golvet, av just bara nederkanterna. Tänk att det höll! Man slutar aldrig att förvånas över vad lite magert ullgarn står pall för.

Till vänster oblockad (kort) halsduk. Till höger hysteriskt blockad (lång) halsduk.

Men hur gick själva graftandet då? Jotack. Med hjälp av nätets outsinliga stickhjälpare hittade jag bra en beskrivning i ord och bild som passade mig på en hemsida. Jag tror jag  fattade. Men det var svårt på rätstickning. Kräver absolut mer övning innan jag kan säga att jag Kan Det.

Rätt stickning = rätstickning

Hemkommen från Trassel igår spontanstartade jag en rätstickad halsduk med hålmönster. En kombination jag finner helt oemotståndlig.
Förra året drog jag t.ex. igång Faux Russian Stole (från A Gathering of Lace) med vitt och tunnt garn. Det var jättejobbigt för både ögon och nerver. Dessutom såg resultatet av mina ansträngningar ut som när man råkat trycka lite väl entusiastiskt på sitt extra starka diskmedel och dessutom har full gas på varmvattnet. Ett kritvitt, krulligt lödder på nåt hemskt vis. Hela projektet var ett misstag. HerreguVd, vad tänkte jag på?   Finn fem fel.

Men igår blev det bättre drag i stickningen. Precis rätt! Har redan kommit halvvägs (bilden är från i förmiddags) utan några motgångar alls. Garnet jag stickar med är ännu ett sådant där anonymt nystan utan banderoll inköpt på Syfestivalen i höstas. (Närå, inga tendenser till någon garnsnobbism här inte.) Men alldeles prima tvåtrådigt ullgarn ändå. Det är lite kärvt och mycket löst tvinnat. Inget mjäk, ni fattar jah?

Alla ni som nu bekymrat rynkar pannan och suckar att jag borde slutföra både mina beställningar (ångest) och redan påbörjande stickningar får härmed bekräftat att jag är ett synnerligen hopplöst fall. Men ni kanske istället får tillfälle att skrocka skadeglatt när jag ska grafta (grafting=sy ihop med maskstygn) ihop denna halsduk mitt bak. Något jag är fullkomligt urusel på. Börja gotta er redan nu.