Plötsligt har jag fått lust att sticka pulsvärmare med pärlor igen. Såna där pillriga med mönster i flera färger. De här metrarna med uppträdda pärlor har tagit nästan två kvällar i anspråk.
Vilket är otroligt härligt för då har jag lyckats undvika att förbereda mig inför något som jag tycker ska bli rätt jobbigt. En gammal god klassiker.
Så nu ska jag gå och städa i besticklådan och sortera upp allt junk i handväsksröran i storleksordning. Borde ta cirka fram till midnatt. Hurra.
I flygande fläng har jag åstadkommit ett par pärlmuddar. En tevelördag i soffan, en annan lördag å tåg och ett par var klart.
De skeppades raskt iväg till mottagaren. Så raskt att jag nästan missade den obligatoriska fotograferingen. Därav skakdarrig bild med mysko färger.
Här är garnet och pärlorna jag tänkte mig till Moroccan Days-sjalen; Merino Fine köpt hos Maria. Garnet är otroligt vackert, mjukt och tunt (1400 m/100 g), men... trots ihärdig provstickning i dagarna tre tycker jag inte att det blir bra till det här specifika mönstret. Trist, men så är det bara.
Nystanet får avvakta i garnskåpet tills det blir något annat istället.
Nu kan det julhemliga äntligen avslöjas. Den absolut enda stickade julklappen i år. Och vinnaren blev... (spänningsförhöjande trumvirvel):
Ett par Fuzzyfeet till min golvkalla torparsyster.
Tilläggas bör kanske att fotot är taget pre-tvättmaskinsfiltning. Numera är dessa oformligheter betydligt nedbantade till ett par prima 38:or.
Garnet heter Doping (!) och är ett alldeles äkta fynd från vår bytesträff i somras.
Mera klart: Ännu ett par Beeton-muddar.
Denna gång i cerise Kidsilk Haze och svart Juvel. Blandningen av kvaliteter låter helt orimlig, men det funkar faktiskt.
Och så är det härligt att kunna säga att man pärlstickar utan att slaviskt behöva hänga över ett rutmönster. Om jag bara vill kan jag bara sticka såna här muddar resten av året = alla som ser dem vill ha ett par.
Här är så långt jag kommer med ett nystan krulligt Calmer, ett nystan Mandarin Petit och mönstret till Gemma. Jag bestämde mig redan i somras att poetisk ribbstickning icke göre sig besvär på mig, så jag repade upp hela rasket.
Mönstret är verkligen roligt att sticka bara man får klart för sig att rundstickning absolut är att föredra till just den här beskrivningen. (Ni som provstickat förstår omedelbart vad jag menar och nickar just nu skallarna nästan ur led). Jag är dock lite tveksam till hur den här tröjan kommer att (eventuellt) klä mig, men det återstår väl att se. Gosar gärna vidare lite till med supermjuka Calmer.
Vad göra när man bara inte orkar sittligga uppallrad i soffhörnet med vetevärmare ännu en hel dag? Man hasar ner till sitt andra vardagsrum och stickar klart det man påbörjat häromdagen. Här får Carinas händer agera fotomodeller och visa upp det ryschiga resultatet. Succé.
Ett par till (i svart) påbörjades raskt av min bordsgranne när hon provat min egen version av Mrs. Beeton. Beskrivningen är synnerligen sympatisk då den anger ett ungefärligt antal yards som går åt till varje del, så man i förväg kan mäta och räkna hur långt man kommer med sina småsnuttar av prima garner.
Det var fullsatt på Trassel idag pga ännu en upplaga av de ack så populära "knyta-halsband-workshoparna". Men en Avigmaska ser alltid till att få plats med sin stickning till vilket pris som helst. Idag innebar det hjärte-stjärterum på till och med kökspallen. Har man bara tillräckligt lättsamma stickningar och samtalsämnen så funkar ju allt. Tydligen. Det var särskilt roligt att träffa Litet Nystan och Tanja igen och uppdatera sig lite på deras stickningar sen sist.
När jag var hemma igår passade jag på att fota "läget i köket" när jag för en gång skull såg det i dagsljus. Och, jaha, här är det. IKEA i all sin glans och ståt. Några smärre detaljer, typ vatten å elektricitet, fattas ännu. Äh, bara lite småkrafs. Jag börjar faktiskt inse att det snart är över med sågspån och betongdamm. Över!
På måndag, 12 december, är det stickcafé på Vetekatten i Stockholm. Enligt ryktet kommer det ett celebert besök från Ö-vik. Vi ses!
Idag hade jag äntligen möjlighet att vara hemma och vila min värkande rygg. Eftersom detta ryggskott verkar vara lika mycket ett nackskott kan jag inte sticka så mycket (det rinner nämligen kall eld längs med ryggraden när jag försöker mig på några ynkliga varv). Men trots god förströelse med ett gammalt videoinspelat fynd från BBC; Lorna Doone, så har jag inte kunnat hålla händer och stickor i styr. När man absolut inte får sticka så stickar man istället litegrann. En gammal maxim i stickerikretsar.
Iallafall! Några varv då och då utspritt över dagen har resulterat i en sorts pärlmudd. Beskrivningen finns i senaste Knitty; Mrs.Beeton. Jag har stickat i superkidmohairen Venne från Warp&Weft i kombination med lite trasslig gammal Lanett och lite skrap från botten av pärlförrådet. Det blir synnerligen poetiskt. Om jag gör en till, vill säga.
Jag måste bara få återgå till Lorna Doone (från 2000) och berätta att i denna 1600-tals matiné så finns flera favoriter med i rollistan. Michael Kitchen som vanligt helt oemotståndligt sur, här dock påplussat med gigantisk peruk (har knappt hämtat mig från skrattanfallen än). Aidan Gillen gör så gott han kan som the superskurk, men långt ifrån den fantastiska roll som "charming bastard" i Queer as Folk. MEN. Huvudrollen görs av Richard Coyle som bara ÄR totalknäppisen Jeff i Coupling. Det var sällsynt mödosamt att hela tiden se Jeff rusa runt i rågåkrar och vifta med musköter. Helt fel.
Och nu går snart startskottet för Hjärtehemligt, en mysteriestickning för oss medlemmar i Sticka! Var med från början!
Till alla som ev. varit oroliga för att jag skulle mörda Byltet häromdagen kommer här lugnande besked. Vi är vänner igen. Hur snällt som helst har jag återstickat det jag fick lov att repa upp - plus lite till! Nu är målet än en gång i sikte. Har drygt (och bara!) 15 uddar kvar.
Och stickfriden har ytterligare befästs genom en snabb pulsvärmarinsats till en frusen florist vars utlovade muddar jag förträngt i min allmänna villervalla. En akut hälsning kom i veckan och si! här är redan ett par handledsvärmare uppstickade. Det gick fasligt fort och lätt (hann inte ens börsnoteras här bredvid). Det är väl härligt att ha stickflyt ibland!
Dessutom: har hunnit se nya HP-filmen tillsammans med mina favorit-killar i lördags. Vi ylade nästan av besvikelse för att halva boken fattades, här var det enbart fokus på rå action utan vidare i 2,5 timmar. Läs boken istället, hälsar vår lilla fan-skara (12, 22 och 45 år).
Emellan sjaluddarna har jag även racer-stickat något som förhoppningsvis ska hamna i ett poetiskt paket under en gran inom kort. Mer kan jag inte säga eller visa ännu.
|
|
|
|
