Hela lördag eftermiddag ägnades åt mödosam montering. Min sedan länge färdigstickade Mitered Cardigan skulle nu bli helt klar. Var det iallafall meningen.
När ärmarna sytts i och ihop visade de sig alldeles för smala och därför jättetajta. Ett par kondomärmar, typ. Orkar inte ens kolla vad som hänt med stickfastheten på vägen. Repa upp, bryt ihop, gör om!
Men nu ska jag plocka upp maskor i ärmhålen och sticka ärmarna nedåt.
Idag släpade jag med mig de pågående ärmarna till Mitered Cardigan på en smärre promenad i omgivningarna. Bara för att kunna ägna en god stund åt att fota stickningen på flera olika ställen, med olika bakgrund, ljus, skugga.. jah ni fattar!
Försökte hitta någon sorts rättvisande färgåtergivning av garnet jag använder: Rowans Tapestry, kulör 179 Highland. Det är nämligen så att det inte är en grå nyans. Fast man skulle kunna tro det både för att, öh.., det är ju jag och av mina taffliga foton.
Håll i er: Highland är någon sorts ljunglila, vilket jag ändå tycker att mitt 17:e försök visar litegrann iaf.
Rätstickning med mumsigt garn, på lite större stickor än jag brukar och minimalt med instruktioner att hålla i huvudet. Helt perfekt när man kollar på Tour de France och har fullt upp med bergsetapper och sekundstrider.
Nu är årets Tour över och jag har gått i mål med två framstycken klara att matcha ett tidigare färdigställt bakstycke till min version av Mitered Cardigan. Stickar med Rowan Tapestry och det är hur möllenöh som helst.
Två ärmar kvar att gosa sig igenom.
Som avslutning på en helt GALEN dag landade jag lyckligen på Trassel framåt kvällen.
Lade raskt beslag på resten av butikens Tapestry i "min" lila färg. Chanserna för att min Mitered Cardigan nu ska kunna färdigställas ökade därmed med en hel massa procent. I synnerhet i kombination med faktumet att det BLIR lite tåg i Tyskland en kortis även i sommar. Jawohl!
Sedan blev det kaffe med KAL. Vi var 6 st som startade en parallellstickning av Laminaria. Det var stickstorlekar från 3 upp till 6 mm och garnkvaliteter av de mest skiftande sort. Men vi kom en bit allesammans - även de som hade ringa erfarenhet av att sticka på engelska. Det tyckte jag var riktigt bra gjort! Själv stickar jag på 3,5 mm med det Merino Fine jag köpte i vintras. Svårt att säga något ännu, men jag har lite förhoppningar...
Och så dök vår kära Knit-Marie upp - med kassen full av jeansblå lopi! Jag slog ju till direkt. Ett helt kilo bara sådär. Det här kommer att bli ännu en islandströja till hösten. Jag kan knappt bärga mig till jag får börja nysta upp de här plattorna till stora, feta och goda nystan. Så underbart och fantastiskt!
Ahmen, som om inte allt ovanstående vore NOG...
Jag fick taklök (tusen tack, Stina!) och Green Wing Special låg och väntade hemma på köksbordet.
Givetvis kommer jag att somna lyckligt med hela rasket under huvudkudden. Det var längesen det var så här galet bra.
PUSS Å KRAM på er allihopa!
Betrakta detta bakstycke. Så otroligt störande att jag varit ouppmärksam vid hopstickningen i mitten av den övre vänstra delen = djupt rätstickningsdike.
Detta är vådan av t-banestickning. Man har inte full koll ens på en enkel rundsticka när det är rusningstrafik.
Likt en glad vårlärka svirrar jag sedan ett par dagar runt i yster rätstickning.
Hade den enorma turen att komma över ett smärre parti Tapestry (ska det bli jag och Rowan till slut ändå?) vilket nu ligger till grund för den kära gamla Mitered Cardigan från en gulnad Vogue.
Färgen är helt fantabulous (no 179 Highland) och ull-sojablandningen verkligen njutbar. Det känns bra. Solen skiner.
