En till stickblogg

Color affection

Hjärtinnerligt tack för alla påhejningar till den onda axeln. Det går sådär, lite upp och lite ner. Att inte kunna sticka ordentligt börjar sätta sig på humöret. Inte lätt att vara glittrande glad vareviga stickfria dag. 

Men visst har jag stickat några varv här och där. Till sist blev det laceversionen av  Color affection stickad med entrådiga restgarner. Rött, vitt, svart, grått brukar vara mina säkraste kort och ohotade färgfavoriter. Men fy bubblan så fult detta blev! Platt och trist. Ja, förutom det välplacerade skrynkelvecket då. 

 

Julfriden har sänkt sig

 Vilka lata sköna dagar jag har! Stickar och lyssnar på ljudböcker. Det är tyst och lugnt i huset, grannarna är bortresta. Jag riktigt njuter av Den Stora Friden.

Har stickat en dubbel krage med Nina Sagulins stiliga löspolo som nån sorts förebild. Lägg upp och sticka runt till första färgen är slut, fortsätt med den andra färgen till det nystanet också är slut. Vik dubbel och drapera på mest värmande sätt under jackan.

Provstickning

Så här ser den ut; min provlapp av mönstret till Trellis Scarf i senaste IK. Stickat med entrådigt från Kampes och stickor 4.

Känns inte som min tekopp just nu. Hade svårt att koncentrera mig och stickade därför massor av fel. Vilket såklart var ett elände att frogga pga alla omslagen och klustren. Garnvalet underlättade väl inte projektet heller. Men säg när jag nånsin gör det lättststickat?

Våldsam blockning

Å så här såg det ut när jag hade graftat ihop halsduken... Nä, ja bara skoja!

Detta är förberedelsen till den mycket speciella blockningsmetoden som beskrivningen tipsade om. När halsduken graftats ihop till en hel längd skulle den vikas dubbel och långsidorna sys ihop. Resultatet blir en sorts tub. Ner i tvättbaljan en stund. Efter detta ska den genomfuktade tuben träs upp på en kraftig kartong, sträckas litegrann på längden och slutligen nästas ihop vid kortsidorna. Hela rasket kunde sedan lutas mot en vägg för att torka i sakta mak.

Hittade jag då en kraftig kartong med lämpliga mått? Nä. Kunde jag vänta tills jag hade gjort det? Nä.

Det är den enda förklaringen till varför ni här ser tuben uppträdd på ett inplastat (och spånplatte-tungt) hyllplan av någotsånär lämplig bredd. Men längden var ju åt helskotta så jag kunde ju glömma det där med snygg kortsideförsegling. Det är den enda förklaringen till varför tuben har långa jumperstickor inträdda i nederkanterna på var sida om hyllan och dessutom befinner sig upphängd mellan två stolar. För att försöka motverka den värsta hängmatteformen syns här också nåt obeskrivbart som inbegriper bomullsgarn och en rundstav från en slaktad galge. Konklusion: Don't try this at home!

Men det gick ganska bra trots mitt idiotiska tilltag. Givetvis är mina nederkanter "lite lätt" missformade av de där jumperstickorna. Men jag är vid gott mod och ska prova lite seriös omblockning, slätt på golvet, av just bara nederkanterna. Tänk att det höll! Man slutar aldrig att förvånas över vad lite magert ullgarn står pall för.

Till vänster oblockad (kort) halsduk. Till höger hysteriskt blockad (lång) halsduk.

Men hur gick själva graftandet då? Jotack. Med hjälp av nätets outsinliga stickhjälpare hittade jag bra en beskrivning i ord och bild som passade mig på en hemsida. Jag tror jag  fattade. Men det var svårt på rätstickning. Kräver absolut mer övning innan jag kan säga att jag Kan Det.

Rätt stickning = rätstickning

Hemkommen från Trassel igår spontanstartade jag en rätstickad halsduk med hålmönster. En kombination jag finner helt oemotståndlig.
Förra året drog jag t.ex. igång Faux Russian Stole (från A Gathering of Lace) med vitt och tunnt garn. Det var jättejobbigt för både ögon och nerver. Dessutom såg resultatet av mina ansträngningar ut som när man råkat trycka lite väl entusiastiskt på sitt extra starka diskmedel och dessutom har full gas på varmvattnet. Ett kritvitt, krulligt lödder på nåt hemskt vis. Hela projektet var ett misstag. HerreguVd, vad tänkte jag på?   Finn fem fel.

Men igår blev det bättre drag i stickningen. Precis rätt! Har redan kommit halvvägs (bilden är från i förmiddags) utan några motgångar alls. Garnet jag stickar med är ännu ett sådant där anonymt nystan utan banderoll inköpt på Syfestivalen i höstas. (Närå, inga tendenser till någon garnsnobbism här inte.) Men alldeles prima tvåtrådigt ullgarn ändå. Det är lite kärvt och mycket löst tvinnat. Inget mjäk, ni fattar jah?

Alla ni som nu bekymrat rynkar pannan och suckar att jag borde slutföra både mina beställningar (ångest) och redan påbörjande stickningar får härmed bekräftat att jag är ett synnerligen hopplöst fall. Men ni kanske istället får tillfälle att skrocka skadeglatt när jag ska grafta (grafting=sy ihop med maskstygn) ihop denna halsduk mitt bak. Något jag är fullkomligt urusel på. Börja gotta er redan nu.

Roligast hittills

Hej! Det var längesen, eller hur? Jag har inte varit sjuk, bara halvgalet idiotstressad strängt upptagen med jobbet på dagarna och Stickas medlemsblad på kvällarna. Men nu är det klart. Åter till stickningen!

Här är sjalen Hyrna Herborgar från den isländska boken Þríhyrnur og langsjöl. Det är nog den absolut roligaste sjalstickning jag gjort! Mönsterpartierna är precis lagom långt enahanda, så man hinner inte ens snudda vid känslan av tråk. Diagrammen var lätta att följa, bara man gav lite akt på en del kommentarer i beskrivningen. Jag stickade exakt efter beskrivningen och tycker att det räckte bra i storlek.

I söndags var unga Selma på besök. Hon gick direkt på ett par rosa nystan av mitt, så högt uppskattade, garn DOPING i garnskåpet och deklarerade att detta absolut måste bli en halsduk till henne. Sådan bombsäker känsla för färg och kvalitet måste ju givetvis uppmärksammas.

Här är alltså en smalare version av Fickle Fingers Scarf från IK winter 05 till Selma. Och hur roligt är det att mossticka ihärdigt samtidigt som det läggs upp och maskas av i sidorna hela tiden? Jo tack, väldigt trevligt faktiskt. Skönt att bara kunna sticka på utan större tankemöda. Passar bra framför teven också.

Jag noterade att jag blivit utmanad av Anna att lista fem av mina "konstiga ovanor eller egenheter" här på bloggen. Kära nån, vill ni verkligen veta sånt? Ni kommer bara att känna ett oerhört medlidande med min KM. Och FEM... det räcker inte! Ni får nöja er med att jag antyder lite hemskheter. Som att jag är fruktansvärt disträ (går ofta förbi min egen port på väg hem från bussen). Som att jag följer ursåpan Eastenders sen många år (gravt beroende). Som att jag köper och gömmer garn. Och dessutom ständigt påbörjar fler stickprojekt än jag nånsin orkar slutföra. Hm... mer än så får ni nog inte veta. Iallafall inte den här gången :-)

Klart slut!

Det var först idag som jag kunde köpa mer svart garn till halsdukens fransar. Så nu är den klar; Alien Illusion Scarf.

Att sticka s.k. optisk stickning är tämligen enkelt, men tärande på sticklusten. Det kommer att förvåna mig om jag ger mig i kast med ett liknande projekt i framtiden. Men osvuret är väl bäst.

Alien Illusion Scarf

Idag har det förekommit nån sorts antydan till städning här i röran. Längst in i ett sällan öppnat skåp fann jag då en knögglig påse (stickor petandes ut genom plasten, ja ni vet) innehållande ett urgammalt och ännu inte avslutat projekt; Alien Illusion Scarf från den första Stitch 'n bitch-boken. Några nystan svart Peer Gynt, ett grönt chenillenystan (Garnstudio?) och en halvfärdig halsduk. Vilket fynd.

Optisk stickning brukar tekniken kallas. Lätt att åstadkomma med bara räta och aviga maskor, men (gääääsp) så tråkigt. Detta kan jag än en gång konstatera när jag nu ikväll tappert stickat ännu en alien.

Ja, fast jag har ju stickat honom två gånger eftersom mitt handlag var långt ifrån det jag använde sist. För länge sedan. Himmel, så hårt jag hade stickat! Förstår knappt hur jag orkat så långt som jag faktiskt hade kommit på ett så krampaktigt vis. Rena rama styrketräningen. Och så sägs det att stickning är avkopplande.  :-)