En till stickblogg

Gott Nytt År!

Trehundrasjuttiofem gram = vikten på min frostbebis. Får jag nu bara lite experthjälp ska jag nog våga gå lite mera lös på kantbården med ångstrykjärnet också. Så blir den kanske fullkomligt förtjusande. Tusen tack för alla vänliga kommentarer som fullkomligt strösslats över mitt senast färdiga stickprojekt. Ni är alldeles för snälla.

Jag har stickat pyttepyttelite trots att jag varit ledig ända sen julafton. Detta är alldeles sant. I gengäld är jag numera helt återställd i både ryggen och axlarna. Det bådar med andra ord gott inför det kommande stickåret.

Redan har jag kunnat läsa två trevliga årskrönikor (nr 1 och nr 2). Men på denna stressade blogg blir det minsann inget krönikerande (?) i år pga en snart stundande tågavgång mot nyårsfirande i Dalarna. I packningen ligger både stickor och garn, kameran och batterier... Forts. följer.

Frostblommor

För en stund sedan lösgjorde jag Sjalen från uppspänt läge å vardagsrumsgolvet. Den mäter numera drygt 180x180 cm. Kvar att göra är att fästa uppläggnings- och avmaskningsgarnet i mitten resp. ena hörnet. Sen är den riktigt, riktigt klar.

http://www.typepad.com/site/blogs/6a00d8345163e369e200d8345163e869e2/post/6a00d8345163e369e200d83559a67969e2/edit

Hur mycket garn som gått åt ska jag ta reda på imorgon då den ska vägas. Jag har använt mig av den oundgängliga och fiffiga garnskarvningstekniken några gånger under stickningen, så flera härvor har ju använts. Så mycket minns jag iallafall.

Som jag har stickat på den här! Hela sommaren och hösten. Den har till och med varit med på tågsemester en vecka i somras. Genom tre länder släpade jag på detta gigantiska handbagage i nåt sorts desperat, och idiotiskt, försök att få den klar. Men det är ju sånt man glömmer när man slutligen (ÄNTLIGEN!) kan svepa massor av skir härlighet runt sig.

Fungerar utmärkt som sofföverdrag också.

Oblockad - men klar!

Frost Flowers and Leaves är klar. De sista uddarna, och till och med ihopstickningen av kantslut med -start, gick som en dans!

Dessvärre kan jag inte säga detsamma om själva mig. Jag har ryggskott (ja, ja! tant har kånkat köksinredning etc) och har sedan i söndags en gångstil inte helt olik Mumien Vaknar. Fasansfullt. Och så gör det ju ooont!

Så det blir inget krypande å golv med tusen nålar så länge jag mår så här kasst. Dessutom tror jag inte att vår strida ström av hantverkare (äntligen! dom är här nu!) kan tänka sig att trippa förbi en skir spetssjal där den då ev. skulle ligga uppspänd på de ynka lediga kvadratmetrar vi har mellan bänkstommar, vitvaror och kartonger med porslin.

Jag ber därför att få återkomma lite längre fram med själva slutfinishen av detta evighetslånga projekt. Tänk att Byltet äntligen kom loss från sin rundsticka... jag tror knappt att det är sant. Lycklig stapplar jag nu till sängs.

Nu är det krig!

Stickar maniskt på jättesjalens kantbård. Kommer äntligen över det sista hörnet (knepiga dom) och in på sista fjärdedelen. Upptäcker ett gigantiskt stickfel nära mitten på föregående raksträcka. Petar mödosamt upp flera kilometer udd samtidigt som jag lirkar tillbaka säkerhetslinan i de öppna sjalmaskorna. Börjar om från det tillrättade felet. Det var längesen det "var kul" med det här sjalschabraket, men detta var nästan too much.

På dagens usla bild ser ni iaf Byltets själva epicentrum (ser ut som ett kryss). De ynkliga små maskorna som en gång i tiden beskedligt satt på fyra strumpstickor, stillsamt rundstickades och utökades i mitten av lövbårderna som strålar ut i varsitt hörn. (Har jag sagt att sjalen är fyrkantig? Unisont svar: -Minst hundra gånger.)

Men jag ska vinna den här kampen. Var så säkra. Torkar tårarna, kavlar upp ärmarna till armhålorna och tar kvällens första brottargrepp.

aka Byltet

Jag har faktiskt vevat på rätt bra med kantbården på sjalen Frost Flowers and Leaves. Men den ser fortfarande ut som ett bylte. Och stickningen innebär ingen större utmaning, det är bara att lägga varv till varv. Till varv till varv.

För några veckor sen hade jag med mig det här monstet på t-banan (igen) och väckte en del bestört uppmärksamhet. Den mest minnesvärda kommentaren kom från en tonårstjej som förskräckt undrade: -Är du inte rädd att någon ska sno "den där"?!

Nej, inte rädd för tillfället. Men vänta bara tills den är klar och jag nojjar runt när jag glömt den på bion/tåget/biblioteket. Då kanske ni kommer att bli rädda.