Jag och tvåändsstickning är en lång historia. Den har liksom bara stått och stampat ute i kulisserna och aldrig fått göra entré på riktigt. Visst har jag provat och gått kurser. Visst vet jag hur det går till. Men jag har ju en mamma som är en fantastisk tvåändsstickerska. Hon förser fortfarande sina telningar (numera 50 och 48) med både vantar och sockor av högsta klass. Så jag har aldrig "behövt" lära mig. Plus att det kan vara knepigt att ta regi av sin ömma moder. (För snart 30 år sedan tapetserade vi ett rum i min första egna lägenhet tillsammans. Vissa familjemedlemmar faller fortfarande i gråt vid det minnet.)
Nå! Under Dala-Floda helgen var ju tvåändsstickning ett av huvudnumren. Jag gick fullkomligt loss på den här typen av halvvantar med både mönsterstickning och broderier. Under tålmodig och vänlig ledning av stickfröken började jag sålunda att lägga upp med friskt mod. Jag ägnde alldeles för många timmar bara åt att försöka få vettiga maskor i rätt ordning på stickorna. Att sen sticka avigt med två färger saktade ner det hela ytterligare. Jag insåg vidden av min begränsning och okunskap. Här var det bara att sikta in sig på en vantmodell som heter något med Grund eller Bas. Och öva, öva, öva!
Sagt och gjort. Bok, garn och stickor införskaffades på plats. 72 maskor till Karins grundvante och så basic tvåänds med två färger. Och jadå, jag har stickat flera varv. Minst tolv. Under föregående helgs Sticksalong slog jag till med minst tre i rad. Jadå. Så nu känner jag att jag riktigt är på gång.
Vinkar till Karin som undrade så vänligt hur det gått!






Recent Comments