En till stickblogg

Det måste vara en sjukdom

Jag som för tillfället (?) inte lyckas få någonting färdigstickat ur händerna behöver verkligen inte några nya projekt. Men det var längesedan jag blev så till mig som när jag först såg sjalen Moroccan Days/Arabian Nights.

Nu släpptes äntligen mönstret häromdagen. Min febriga väntan var över och jag köpte det så snabbt att jag inte ens hade en hum om vilket garn jag kunde överväga en liten swatch med. (Ser dock som i ett töcken något sorts mörkblått med gnistrande grönt... eller varför inte en riktigt djup plommon och ofärgade pärlor... hmm.)

Så, med mitt nya, spännande mönster utspritt över precis hela vardagsrummet och med glasartad blick stirrandes på alla grårutiga diagram om och om igen, inställer sig osökt Frågan: Hur länge kan jag hålla mig från att hej glatt överge alla andra stickprojekt som slokörat väntar på lite kreativ uppmärksamhet?

Vadslagningen stänger vid midnatt.

D

D, som i Duktiga Elever. Som jag har haft under en trivsam tvåkvällars-kurs ("Sticka med två färger och våga klippa", en repris från Stickstämma -07) hos Maria. Och det har verkligen stickats, virkats och klippts med både schvung och bravur. Roligt!

Dessutom har jag fått veta hur det kommer sig att man faktiskt kan bli trött i naglarna när man maskar av. Man lär så länge man har elever.

Secret of Chrysopolis

Dags att riva fram ännu ett mysterium ur oordningen och oredan.

Det är den gamla Secret of Chrysopolis som jag startade (och tvärstannade) med i oktober förra året. Stickar på 3,5 mm och med det tunntunnaste, mjäkmjukaste ullgarnet från Naturgarns mässmonter. (Ahmen, ni vet; de där billiga men ändå braiga garnhärvorna som vi fattiglappar också kan shoppa loss på.)

Nu haver jag iallafall stickat vidare på Chrysopolisen lite då och då. Har ännu inte nått mitten av mönstret och förstår nu att den här bäbisen kommer att bli jättestor. Jag menar två-varv-runt-busskuren megastor.

Ska jag ge mig eller satsa på ett världsrekord?

C

  Coupling, tv-serien som en gång i världen gjorde att jag nästan dog av skratt.

Men när jag nyss såg om säsong 2 och 3 skrattade jag jämförelsevis ganska lite - är jag nu officiellt tråkgammal?

En riktigt stickig helg

Lördag 1 mars är det både Stickut på Stockholms stadsmuseum och årsmöte för Sticka! Sveriges stickförening på Syfestivalen i Sollentuna.

Hade sett fram emot att hinna träffa stickande vänner på åtminstone något av evenemangen, men nu blir det varken eller. Åker till Göteborg redan på torsdagkvällen och måste vara där hela helgen. Så kan det gå.

Men jag önskar verkligen er alla en härlig och intensiv kommande Stickholmshelg!

Mysteriestickning

Här syns en av mina obloggade försyndelser. Det är den tyska mysteriestickningen Dem Fischer sin Fru i all sin glans och ståt. Jag har kommit en liten bit in på den tredje ledtråden. Allt som allt ska det komma 6 st ledtrådar samt 1 som handlar om avslutningen.

Konstruktionen är intressant; en rak mönsterdel mitt bak och på vardera sidan tre kilformade mönsterpartier som ökar i rätt sportig takt. En del färö-sjal blandat med en god portion cape? Jag är inte så där jämfotahopps-entusiastisk men stickar ändå på flitigt. Bara sjalen i färdigt skick inte når ner till knävecken borde den kunna bli praktisk å kontoret när det känns kallt och trist.

Stickar på 3 mm med samma prima billighetsgarn jag stickade Fir Cone Square Shawl med.

B

Biograf. Min morfar var antagligen galen i film. Ett sant mysterium, så inbiten och urbota bondson han var. Lämnade aldrig sin bonnhåla, levde och dog med gummistövlarna på. Men bredvid livet som bilmekaniker på vischan turnerade han envist runt med matinéer och kvällsföreställningar på ultravischan, i gistna bystugor och dragiga Folkets Hus som tillfälligt fick dubblera som biografer. Film till folket, typ. Hur kom detta sig? Han dog när jag var 10 år, så frågan blev aldrig ställd direkt till honom. Har fått berättat för mig att han redan i unga år började visa stumfilm i stationens väntsal för en häpen publik. Var hade han kommit i kontakt med filmmediet? Å, vad jag undrar det.

Flera av mina bästa barndomsminnen är förknippade med Film och Bio.

Så här; att få sitta i framsätet när morfar åker till stationen med de stora trälådorna innehållande filmhjul som ska skickas iväg med tåget.

Eller; att få stämpla veckodagar, tider och kanske BARNFÖRBJUDEN längst ner på filmaffischer i morfars verkstad.

Det mest maxade; att få stå i maskinrummet och kika ut i biosalongen med den vrålande projektorn alldeles bredvid.

Eller för det mesta; att sitta i salongen med syrran och se en matiné med två Plopp smältande i jackfickan.

Jag får fortfarande rysningar av välbehag bara jag kommer in i en biofoajé.

Söndagsbikt

I söndags hade jag fint besök av vår kära Erika som tittade ut till förorten för stickning och fikning. Det går trögt med undertecknads stickande kunde vi understundom konstatera. Inte för något annat än ett särdeles svårt fall av startitis. Här kunde det nämligen halas fram både en trio halvstickade sjalar och en smärre kollektion av halva eller ensamma sockor. Det mesta obloggat. (Jag har mått så dåligt - det kändes skönt att få bekänna.)

Nu får vi se vad jag river upp och glömmer bort av alla dessa nervösa besvär. Och vad som eventuellt kommer att skymta fram här i spalterna.

A

Aberlady, UFO:t

Avigmaskan, lokalföreningen

Arrested Development, tv-serien

Almodóvar, filmregissören